Det är helt orimligt att det skiljer flera tusenlappar i månaden i lön efter en gymnasieexamen vid fordonstekniska linjen och en examen vid vårdlinjen. Löneskillnaderna  mellan vården och verkstan, mellan tjänstesektorns ICA och IT och mellan akademikernas socionomen och ekonomen är den största löneskillnaden vi har i Sverige.

– Under ett arbetsliv på 40 år blir det minus 1,2 miljoner kronor för en enskild kvinna, räknat på heltid. Tar vi den faktiska skillnaden, med deltid, blir det minus 3,6 miljoner. Massor med pengar! Det påverkar alla socialförsäkringar – a-kassa, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och i slutändan pensionen!

– Vi har ett pensionssystem som producerar fattigpensionärer på löpande band, där en majoritet är kvinnor. Detta administreras av en regering som kallar sig feministisk. Rekord i hyckleri!

– Höj garantipensionen, skrota PPM- systemet, stärk den allmänna pensionen, använd pensionsfonderna till grön omställning och hållbar utveckling!

– riksdagspartierna har låst in sig i en pensionsarbetsgruppen och vägrar flytta ett kommatecken med mindre än att de är överens. Det är värre än i Vatikanen. Där kommer det i alla fall ut lite vit rök efter ett tag. Här kommer ingenting! Därför måste arbetsgruppen uppläsas och pensionerna diskuteras i vanlig demokratisk och öppen ordning!

– Sänk arbetstiden i stället för skatten! Vi lever inte för att arbeta, vi arbetar för att leva. Vi ska ha rätt till arbete och tid att leva. Fler kommer att orka mer, det blir färre sjukskrivningar och mindre arbetslöshet.

– vi vill ha kortare arbetstid, trygga anställningar och rättvisa löner !

Feministbrev 108 – Vi har avslutat en valrörelse och vi har påbörjat bygget av en folkrörelse

Jag vill börja med att citera dramatikern och feministen Alfhild Agrell, född 14 januari 1849 i Härnösand, död 8 november 1923 i Flen. I ett brev till vännen Axel Lundegård, daterat den 5 juni 1893, skriver hon så här:

”Man måste sätta in sitt intresse, sitt liv, sitt blod i den tid som är, för att verka för den tid som kommer, och visst är, att utan entusiaster, utan sådana som tror för mycket, som begär allt, som hoppas allt, som ser stjärnor där andra bara ser fläckar, kommer man ingen vart.”

Jag fick de här raderna från en kvinna som varit med i EU-valrörelsen. Bl.a. ordnade hon tillsammans med en väninna ett succéartat homeparty. Hon trodde först det kanske skulle vara svårt att få ihop 25 personer. Evenemanget svällde och det kom till slut runt 300!

Det kanske är förmätet av mig att jämföra dagens rörelse med de tidiga feministernas självuppoffrande kamp för rösträtten men jag dristar mig ändå att göra det. Jag hävdar att då som nu är kärnan i det som händer vår förmåga att se det som ännu inte är. Där ligger den stora utvecklingskraften. I våra individuella liv och för samhället i stort. Utan den kraften skulle det stå still. Utan den kraften hade kvinnor inte haft rösträtt idag. Utan den kraften hade förslavade människor aldrig blivit fria. Utan den kraften hade den organiserade arbetarrörelsen aldrig kunnat lyfta Sverige från fattigdom till välstånd. Utan den kraften hade hållbarhetsfrågorna inte fått plats i politiken. Och utan den kraften når vi inte jämställdhet och frihet från diskriminering.

De stora utvecklingsskeendena går i vågor, eller två steg fram och ett steg tillbaka. Men i ett längre perspektiv alltid framåt. Reaktioner föder motreaktioner som i sin tur föder reaktioner, osv. Men vi går alltid framåt. Också globalt. Samtidigt skapas nya problem. Men det har inte blivit sämre. Även om vi kan uppfatta det som värre.

I ljuset av EU-valets resultat ser vi två samtidiga linjer. Den ena visar att feminismens inkluderande ideologi vinner mark, att krav på mer rättvis fördelning vinner mark och att insikten om hållbarhetens nödvändighet vinner mark.

Den andra linjen speglar den besvikelse som växer ur en kortsiktig spekulationsekonomi med återkommande kriser som genererar social nedrustning, hög arbetslöshet och svag tilltro till de etablerade politiska formerna. Fascism och stöveltramp känner vi igen från historien. Och har vi något att lära av historien är det att vi inte lär oss av den. Snarare upprepar vi den.

Därför är den nya strömningen helt nödvändig. Feminismen som vision och verktyg för förändring, baserad på en kunskap om den nödvändiga samtidigheten av både jämställdhet, frihet från diskriminering, hållbarhet, rättvisa och global solidaritet, kan bli den kraft som frigör empatin och kärleken från rädslan och hatet.

Därför vill jag tacka alla tidigare feminister och gratulera alla nuvarande feminister till det historiska valresultatet i det svenska EU-valet. Att ett ideologiskt självständigt feministiskt parti tar plats i parlamentet ger mig stort hopp. Och det är i hoppet vi förenas, inte i hatet.